Det går inte att undgå Evert Taube. Nyligen skapades en ny stiftelse, som bland annat Håkan Hellström, Benny Andersson och Björn Ulvaeus står bakom. Syftet är att bidra till att Evert Taubes kulturarv säkras. Martin Nyström, en av initiativtagarna bakom stiftelsen, berättar för Boknyheter om den inte lika kända Författaren Evert Taube.
Evert Taube som författare är inte det första man tänker på när man talar om Taube. Hur ser ursprunget för hans författarskap ut?
Evert Taubes första dröm var att bli konstnär. Men när han skickades ut till sjöss kunde han inte längre måla. Hans konstnärliga uttryck blev istället att skriva. De stora förebilderna han hade var Knut Hamsund, Cervantes och Jorge Luis Borges. Han blev efter sin tid på sjöss en skrivande person och hans nya stora dröm var att bli romanförfattare. Han skrev konstant i tio år innan han återvände tillbaka till Sverige 1919.
På Albert Bonniers författarsida om Evert Taube skriver de: “Han är en av våra stora prosaister – en reseskildrare av rang, en skicklig novellist och en romanförfattare som i decennier kämpade med romanformen”
På vilket sätt kämpade han med romanformen?
Han hade svårt att hålla sig till romanformen, den var för “trång”. I vissa av hans romaner saknas kronologi och består av en ständig mix av tempus. Under 20-talet försökte han med några romaner, men de fick dålig kritik och han gav upp romanförfattandet ett tag. Han hade en stor sorg över att inte bli en erkänd författare. Han ville bli något större, något mer – även om han inte vill vara för mer.
Vidare skriver förlaget: “Mest känd blev Taube för sin vislyrik i egen tonsättning, kännetecknad av humor och fin naturkänsla, samt med motiv från svensk skärgård och svenska sjöfarares liv.”
Hur kommer det sig att han inte blivit lika känd för sina romaner?
Kvaliteten. Han hamnade i ett dilemma… Han ville bli en fin romanförfattare men för varje steg han tog blev han en folkligare vissångare. Folk ville inte ha något annat än hans visor, de blev nationalsånger. Inspirerad av alla kontinenter han varit på lyckades han göra något ingen annan gjort. Han tog alla platser han varit på och översatte det till det svenska. En kväll i Stockholm blev exempelvis en argentinsk tango. Det blev ju sensationer gång på gång och folk ville inte ha något annat.
Går det att sätta fingret på Evert Taubes författarskap? Hur känns hans romaner igen?
Precis som han gjorde i sina visor, han tog det främmande och gjorde något man kände igen. Till skillnad från alla andra stora reseskildrare polariserar aldrig Evert Taube skillnaderna mellan hemma och borta, nära och fjärran, det välbekanta med det främmande. Han ser inga gränser, utan vävde alltid samma borta och hemma. Evert Taube ville alltid känna igen sig, och skrev aldrig om skillnaderna, utan såg likheterna mellan hemma och borta fast på olika sätt – Havet utanför Bohuslän översätter han till slätterna i Argentina, hästarna blev båtar. Han håller sin identitet alltid flytande.
Vilket arv har han lämnat efter sig som romanförfattare?
Han var en gryningsdiktare. Han förmedlar glädje och optimism i tider då vi pratar mycket om ensamhet, utanförskap och tolerans. Alla hans reseskildringar inleds alltid med att han nästan dör när han anländer, och han öppnar ögonen för den nya platsen som han vore pånyttfödd. Han väljer att se när solen går upp, istället för att se den går ner.
