Den 23 april släpper bokförlaget Polaris den tredje och sista delen ”sen for jag hem” och gör då trilogin om Janakippo komplet. Karin Smirnoffs berättande, språk och känsla för det mänskliga har tilltalat en stor grupp läsare. Boknyheter har intervjuat Karin Smirnoff inför släppet av hennes kommande bok ”sen for jag hem”.
Varför ville du skriva på dialekt?
Jag är uppvuxen med olika dialekter. Min mamma är från Storuman och pappa från Överkalix. I Hertsånger (förlagan till Smalånger) pratades en grov bondska när jag var liten. Min sambo som är från en by i Västerbottens inland pratar en variant på den. Vi bor i Piteå där de äldre pratar pitemål; en ursprunglig fornsvensk dialekt som är svår att förstå. Dialekter är intressant. De är mer som språk. Jag ville att det skulle höras vart berättelsen utspelas, även om jag knyck ord både från här och var i norra Sverige.
Hur tror du det påverkar läsupplevelsen?
Verkar som att det berikar läsarna att få lära sig nya ord. För människor som kan dialekterna kan igenkänningen vara trevlig.
Du skriver på dialekt och använder inte skiljetecken vid dialog, gemener vid namn och platser. Hur tänker du kring språkriktigheter?
Jag tänker att det handlar om att förenkla språket. Skapa ett språk som för berättelsen framåt i rask takt, utan att skiljetecken står i vägen. Det har blivit ett sorts kippospråk som fungerar just för de här böckerna.
Är det svårt att hitta balansen mellan din stil och vad som bryter ”för mkt” mot språkreglerna?
Nej det tycker jag inte. Jag förlitar mig på läsarnas förmåga att hantera språket.
Varför tror du att karaktärerna blivit så populära?
Jag vet inte säkert. Framgången med böckerna är förvånande även för mig. Men jag antar att karaktärerna är ganska mänskliga. De gör både rätt och fel. Ser ut som folk gör mest och är kapabla till lite vad som helst. I alla fall jana kippo. Hon kämpar på med det som varit och det som ska bli. Liksom de flesta av oss gör.
Läs också Boknyheters Q&A med Karin Smirnoff
