BN

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus och Nextory

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus och Nextory

Amat Levin är journalist, driver podd och det populära instagramkontot "Svart historia". I mars debuterade han med boken "Slumpens barn" som beskrivs som en dynamisk diaspora och berättar om relationen mellan Gambia och Sverige. Boken innehåller intervjuer med både personer som kom från Gambia till Sverige redan på 1960-talet, och med kända personligheter som Seinabo Sey och Alice Bah Kuhnke. Vad ligger bakom beslutet att ge ut boken, och varför var det viktigt för Levin att skriva boken? Lawen Mothadi, förlaggare på Natur & Kultur, och Amat Levin berättar:
Amat Levin är journalist, driver podd och det populära instagramkontot "Svart historia". I mars debuterade han med boken "Slumpens barn" som beskrivs som en dynamisk diaspora och berättar om relationen mellan Gambia och Sverige. Boken innehåller intervjuer med både personer som kom från Gambia till Sverige redan på 1960-talet, och med kända personligheter som Seinabo Sey och Alice Bah Kuhnke. Vad ligger bakom beslutet att ge ut boken, och varför var det viktigt för Levin att skriva boken? Lawen Mothadi, förlaggare på Natur & Kultur, och Amat Levin berättar:

Slumpens barn – Det osannolika mötet mellan Gambia och Sverige

Den 27 mars gav Natur & Kultur ut Amat Levins debut Slumpens Barn. Boken beskriver relationen mellan Gambia och Sverige, och belyser vikten av kultur, språk och en gemenskap. Det är även en personlig och intim berättelse om Amats vilja att reparera familjeband och ett utanförskap under uppväxten.

Lawen Mohtadi, förläggare på Natur & Kultur:
Vad var det som avgjorde att ni gav ut Slumpen barn?

Amat kom till oss med en grundidé om att skriva en bok om relationen Sverige-Gambia. Den rymde många spännande delar; hur en liten migrantgrupp satt stor prägel på kultur i Sverige, hur svenskar började resa till Gambia så tidigt som på 60-talet tack vare två egensinniga svenska entreprenörer, Amats egen relation till sin pappa och vad det innebär att föra ett kulturellt arv vidare. Det kändes som viktiga historier som behövde komma fram och bli en del av något större.

Det är flera kända personligheter som figurerar i boken – Är det en lockande faktor för läsare?

Om det är intressanta kända personer – Ja! Skämt åsido, men det faktum att exempelvis Seinabo Sey och Alice Bah Kuhnke har gambisk bakgrund visar just på det Amat ville utforska. Då var det också naturligt att fråga om de ville medverka i boken.

Boken beskrivs som ett porträtt av en “dynamisk diaspora” – Kan den bidra till en större förståelse?

Det man vill göra med böcker är ju att levandegöra något. Migrant historier, nu ofta berättade av andra och tredje generationen, är ett sätt att berätta om Sverige. Jag tror det är givande för alla, oavsett om man är en del av den diasporan eller inte. 

Amat Levin, författare:
Foto: Senay Berhe
Varför var det viktigt för dig att beskriva relationen mellan Sverige och Gambia? 

Jag upplevde att bilden vi i Sverige får av Gambia är ensidig och negativ. Det handlar allt som oftast om sexturism. Det är så klart en aspekt, men inte den enda. Sverige och Gambia har haft en relation sedan sextiotalet, så självklart finns det många andra vinklar och berättelser att lyfta. Det var det jag ville göra med min bok, visa vilken rik gemensam historia länderna har med varandra.

Du återberättar andra svensk-gambiers berättelser om hur de upplevde sin tid när de först kom till Sverige, och även från dem som är födda i Sverige. Tror du att det har skett någon förändring i bemötandet mot dem som kommer till Sverige, eller som växer upp med föräldrar med olika ursprung idag?

Att döma av de jag intervjuat verkar det ha skett en förändring. De gambier som kom hit tidigt, på sextio- och sjuttiotalet, vittnar om ett öppet, nyfiket och välkomnande samhälle. Och att det samhället på åttio- och nittiotalet sakta blev kallare och hårdare. Det är svårt att säga vad det beror på. Teorier som läggs fram i boken är att ekonomiska kriser låg bakom förändringen. Eller att invandringen var lättare att ”tolerera” i början när den var så liten. Eller att de av oss som har vuxit upp här, men har rötter i andra länder, har högre förväntningar på rättvis behandling i Sverige och att vi därför reagerar starkare när vi inte får det.

Är språk, kultur och utseende avgörande för att känna gemenskap, eller finns det andra parametrar? 

Jag skulle inte säga avgörande. Men det beror på vilken slags gemenskap man menar. Bor man i ett land men har bakgrund eller rötter i ett annat, tror jag att det underlättar att känna en samhörighet dit om man kan språket och känner till kulturen.

Vad är din största lärdom under processen med boken?

Rent arbetsmässigt är det nog att det tar längre tid än jag trodde att ge ut en bok. Men boken har även besvarat en hel del av de frågor jag hade, dels om hur relationen mellan Sverige och Gambia inleddes, dels de frågetecken som fanns om min egen koppling till Gambia.

Har arbetet med Slumpens barn gett dig inspiration till att skriva mer?

Det har definitivt gett mersmak och bokens gestaltande delar har fått mig att inse att jag gillar det sättet att skriva på. Förhoppningsvis blir det mer sånt i framtiden. 

Lyssna på Slumpens barn här

DELA