Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus och Nextory

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus och Nextory

Ellen Ekman skriver och illustrerar den träffsäkra och sarkastiska serien "Lilla Berlin", som driver med storstädernas hipsterkultur. De ängsliga och alltid politiskt korrekta karaktärerna har hög igenkänningsfaktor, och det är svårt att inte skratta när deras personliga tillkortakommanden blir avslöjade. Är detta receptet för en bra serie, och varför tror Ellen själv att Lilla Berlin har blivit så populär?
Ellen Ekman skriver och illustrerar den träffsäkra och sarkastiska serien "Lilla Berlin", som driver med storstädernas hipsterkultur. De ängsliga och alltid politiskt korrekta karaktärerna har hög igenkänningsfaktor, och det är svårt att inte skratta när deras personliga tillkortakommanden blir avslöjade. Är detta receptet för en bra serie, och varför tror Ellen själv att Lilla Berlin har blivit så populär?

Ellen Ekman om Lilla Berlin – ”Just i den skarven finns en hel del humor”

Ellen Ekman
Foto: Johanna Arnström

Ellen Ekman har tecknat serien Lilla Berlin sedan 2013. Den har publicerats både i Metro och numera i DN. Bokförlaget Galago har gett ut serien i bokform sex gånger, den senaste kom 2019.

Hur kom det sig att du började med serier? 

Jag började egentligen i en annan ände, jag hade inte tänkt jobba med text, utan det var bild jag tänkte att jag ville hålla på med på något sätt. Men efter att ha varit tvungen att acceptera att det inte skulle bli någon stor målare eller illustratör av mig testade jag att söka in på Serieskolan i Malmö. Där var det som att alla bitar föll på plats, som att jag hittade hem i ett kreativt uttryck. Och då insåg jag att det var serier jag hade dragits mot hela tiden, att jag ville göra bild och text ihop, och att det var just den kombinationen som var det roliga. 

Är budskap lättare att förmedla och att förstå genom en tecknad serie?

Det som är så kul med serier är just att bilden kan ta vid där texten inte räcker till eller blir för övertydlig, och vice versa. Ett budskap kan förmedlas så starkt i en helt tyst bildruta till exempel, eller med ett ansiktsuttryck eller en gest. Serien är ju lik spelfilmen där, i det tysta, som lämnar tolkningen till läsaren. Men med den skrivna textens möjlighet att stanna till när man läser. Och egentligen är det fel att säga ”tyst” för bildrutorna är ju allt annat än tysta, men textlösa då. I genren jag verkar inom, strippserier och humorserier, upplever jag också att det lättare för läsarna att ta till sig ett budskap för det förmedlas genom en rolig gubbe, helt enkelt. Det finns en person bakom texten som inte är jag utan är seriefiguren, om det inte låter för flummigt. 

Varför tror du att “Lilla Berlin” har blivit så framgångsrik?

Jag kan tänka mig att det finns ett behov av något som skildrar samtiden men som tar sig an ämnena utan allvaret hos en krönikör tex. Sen hoppas jag att det beror på igenkänning hos läsarna, eller det är det jag vill iallafall. Och det jag siktar på där är ju att man ska kunna skratta åt andra, men framförallt åt sig själv. Den känns ju mest, men är klurigast. Det är mycket lättare att sätta andra under luppen. När det gäller serier så handlar det väl också om att folk gillar själva bilderna, tror jag? Det är det ju dock verkligen inte alla som gör, finns många som tycker Lilla Berlin är så fult tecknad. 

“Lilla Berlin” skildrar storstädernas hipsterkultur på ett humoristiskt sätt. Varför är det så tacksamt att driva med just hipsterkulturen? 

 Jag tror att det är kul för att man driver med en grupp människor som på något sätt tror att de har ”ryggen fri”. De har höga ideal, de är antirasister och feminister som sopsorterar och har rätt åsikter, men också tillkortakommanden, bristande självinsikt och dubbelmoral. Just i den skarven finns en hel del humor, tycker jag. 

Du driver med samtiden och det är alltid väldigt hög igenkänningsfaktor, tror du människor kan få sig en tankeställare genom att se sina egna tillkortakommanden göras narr av? 

Tyvärr tror jag att de flesta, inklusive mig själv, lever i en sådan självförnekelse att många av skämten inte träffar dem personligen. Man tror att det handlar om någon annan. I bästa fall har man en sådan självinsikt att man kan skratta åt sig själv, och då kan man kanske få sig en tankeställare. 

Vilken svensk serietecknare bör man inte missa att läsa?

Jag läste precis Alma Thörns självbiografiska serieroman Alltid hejdå och blev väldigt berörd. Hon jobbar så effektivt just med de där tysta serierutorna som jag pratade om förut, och det är så vackert och poetiskt. Det är ju det när man läser serier, att man kan bli så impad av hela hantverket, och jag hoppas att alla som läser förstår vilken omsorg som ligger bakom en bok som hennes, även fast en seriebok går så snabbt att läsa ut, i jämförelse med en vanlig roman. Fan vad jag älskar serier, kände jag när jag läste den.

Läs mer om eller köp böckerna här

Läs den som e-bok här



”Förut kunde jag även känna en viss avundsjuka gentemot de författare som rör sig i samma genrer och som säljer slut på flera upplagor.”

Läs Q&A med Gussy Löwenhielm här

DELA

Dela på facebook
Dela på twitter