I slutet av maj gav Leopard Förlag ut Två vita dvärgar av Lo Kauppi. Boken handlar om hur skenbart människans fria val är – men också att ödet kan vara töjbart.
Behöver Lo Kauppi också skicka in sitt manus till flera förlag och vänta i flera månader med förhoppningen om att bli antagen?
Jag hade tur att bli uppvaktad av Leopard Förlag. Historien har jag haft i mig under många år och det tog desto fler att skriva den, men tillslut efter sju år blev den klar. När jag hade skrivit ur mig själva grundhistorien var den 1543 sidor och tillslut blev den 465.
Hur överträffar du dig själv som skribent och författare i “Två vita dvärgar”?
Jag har tidigare gett ut en roman på Norstedts och den heter Bergsprängardottern som exploderade och kanske är det svårt att jämföra eftersom Två vita dvärgar är en slags fortsättning på den. Hur mitt liv blev och hur det kunde bli. Det är en slags sliding doors om två livsöden. Jag tycker själv att jag skriver mer poetiskt och spännande i min sista roman.
Skrev du med en särskild målgrupp i åtanke?
Det enda jag vet det är att jag berättar för en annan vuxen människa. Ibland försöker jag att inte tänka på det heller för att känna mig helt fri.
Du skriver för teater, film, krönikor och artiklar för tidningar – Vad från dina andra format du skriver i har du haft mest nytta av när du skrev roman?
Roman är något helt eget. För mig skiljer det sig åt enormt. Det är så mycket mer omfattande och ensamt, något jag har svårt att styra över både hur långt det ska bli och när det ska bli klart. Det är som att romanskrivandet har mer kontakt med mitt undermedvetna.
—
”Jag har nog aldrig genomfört ett projekt under så här svåra omständigheter tidigare”
Läs också: Elisabet Höglund om sin skrivprocess
—
Vad hoppas du skapa och ge för upplevelse för läsaren eller lyssnaren?
Förståelse, ödmjukhet och spänning. Det är inget konstant att vara stark och inte behöva någon annan eller samhället, och att ödet är skört och kan ta en väg du inte alls tänkt dig. Att berättelsen förhoppningsvis gör att läsaren får leva sig in ett liv den inte själv lever, eller känna igen sig och bli stärkt av att inte vara ensam.
Vilken tidigare tomrum i dagens romanutgivning och bokupplevelser fyller “Två vita dvärgar” anser du?
Den berättar pigans, missbrukarens, den prostituerades och klassresenärens berättelse utan något filter eller försköning.
