Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus och Nextory

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus och Nextory

Det sprakar alltid om Elisabet Höglund. Hon vinner På spåret ena dagen. Andra dagen gör hon det igen. Hon skriver “Kram Elisabet” i sitt första mejlsvar. Och hon väljer att att ägna mer än ett år till att gräva i ett av Sveriges mest hemska fall, där två föräldrar i Bjärred 2018 tog livet av sina döttrar och sedan sig själva... Varför gjorde hon det? Hur var det att leva med fallet varje dag hela tiden?
Det sprakar alltid om Elisabet Höglund. Hon vinner På spåret ena dagen. Andra dagen gör hon det igen. Hon skriver “Kram Elisabet” i sitt första mejlsvar. Och hon väljer att att ägna mer än ett år till att gräva i ett av Sveriges mest hemska fall, där två föräldrar i Bjärred 2018 tog livet av sina döttrar och sedan sig själva... Varför gjorde hon det? Hur var det att leva med fallet varje dag hela tiden?

”Jag har nog aldrig genomfört ett projekt under så här svåra omständigheter tidigare”

Journalisten och författaren Elisabet Höglund har i över ett års tid forskat kring morden i Bjärred och hittat viktiga och oväntade svar på frågan varför dessa föräldrar dödade sina barn och därefter sig själva. För Boknyheter skriver hon om processen med boken:

Upprinnelsen till idén om boken var det fruktansvärda familjemord som uppdagades den 9 januari 2018 när polisen hittade en hel familj utplånad i en villa i Bjärred utanför Lund i Skåne. Som många andra svenskar blev jag djupt chockad över den här händelsen. Det handlade om en mycket välsituerad familj där pappan var bitr. professor i Lund och mamman hög skattejurist. Tillsammans hade de två döttrar, 11 och 14 år gamla. 

Föräldrarna hade mördat sina döttrar genom att strypa dem/alternativt kväva dem. Mamman hittades strypt i sin säng och pappan hade hängt sig i trappan till övervåningen. Familjen hade varit död i minst fyra dagar när polisen hittade kropparna.

”Hur kunde ett välutbildat, högavlönat akademikerpar välja att ta livet av sina barn och sig själva? ”

Det framkom några dagar senare att föräldrarna i fyra månader hade planerat morden på sina barn och sig själva. Orsaken var att flickornas ME-sjukdom inte gav föräldrarna något hopp. Familjen skulle utplånas.

Dessa märkliga och mystiska omständigheter bakom det här familjedramat och de här hänsynslösa morden fångade mitt intresse, både som medmänniska och som journalist. Jag måste få veta vad som hade hänt i den här familjen. Jag kunde inte gå vidare om jag inte fick något som helst svar på mina frågor.

Hur kunde ett välutbildat, högavlönat akademikerpar välja att ta livet av sina barn och sig själva? Det måste finnas andra orsaker bakom än de som föräldrarna förde fram i sitt avskedsbrev.

Därför bestämde jag mig för att skriva boken, att gräva och forska för att få fram åtminstone en liten del av den grymma sanningen. 

”Känsoengagemanget måste hela tiden finnas där men känslorna får inte ta över.”

Jag var naturligtvis starkt engagerad i den här händelsen, något som säkert också avspeglar sig i manuset. Samtidigt visste jag redan när jag hade bestämt mig för att skriva att det här arbetet skulle bli oerhört svårt att genomföra, kanske rentav omöjligt. 

Jag förstod tidigt att ingen av de anhöriga var intresserade av att svara på några frågor som kunde kasta ljus över den fasansfulla händelsen. Istället blev jag ständigt avvisad.

När jag tidigt insåg vilka svårigheter det skulle medföra att skriva en sådan här bok på ett ärligt och utlämnande sätt så blev jag både ledsen men fick samtidigt mera energi. Jag tänkte inte ge upp det här projektet bara därför att ingen ville tala med mig.

Även om min sinnesstämning i inledningen av skrivarprocessen var euforisk och förhoppningsfull så sjönk naturligtvis förväntningarna under resans gång. Samtidigt vet jag att man inte kan skriva en bra bok i affekt, vare sig i ilska eller i glädje. En bra författare måste vara samlad och distanserad till sitt arbete. Känsoengagemanget måste hela tiden finnas där men känslorna får inte ta över.

”Det var som att försöka ta sig fram i ett träsk fyllt av lera och med en ständig risk för att dras ner i det bottenlösa djupet.”

Man måste i varje ögonblick vara objektiv, lägga band på egna känslor och hela tiden se målet tydligt framför sig, när man skriver en bok i ett så här känsligt ämne som denna. Jag tyckte att jag lyckades bra med detta samtidigt som jag vet att mitt starka känsloengagemang och min inre upprördhet över hur två små barn behandlades av sina föräldrar blev den drivkraft som utgjorde förutsättningen för att jag skulle orka gå vidare i skrivarbetet.

Mina förväntningar på vad jag skulle få ut av mitt oerhört hårda arbete förändrades under arbetet. Jag har nog aldrig genomfört ett projekt under så här svåra omständigheter tidigare, varken som journalist eller författare.

Här slog jag varje minut av dagen min panna blodig mot polisen som aldrig svarade på några frågor, på rektorer och lärare som stängde dörren för mig, mot föräldrar, släktingar och syskon till den avlidna familjen, på grannar och bekanta till familjen som aldrig hörde av sig osv. 

Det var som att försöka ta sig fram i ett träsk fyllt av lera och med en ständig risk för att dras ner i det bottenlösa djupet.

”Jag serverades ingen gratis. Varje ord, varje bokstav, fick jag slita fram.”

Jag hade små förhoppningar om att få något gratis i mitt arbete med den här boken. Istället mötte jag benhårt motstånd vart jag än vände mig. Därför sjönk naturligtvis förhoppningarna om att kunna göra ”det stora avslöjandet” successivt under skrivandet gång.

Jag kunde samtidigt ganska snabbt konstatera hur svårt – för att inte säga omöjligt – det är att granska ett ämne eller en fråga som är så tabubelagd som död, självmord och mord. Jag hade trott att åtminstone någon av föräldrarnas föräldrar eller syskon hade velat prata med mig. De måste ju själva ha undrat vad som låg bakom de här hemska morden. Men allt belades med tabu från första ögonblicket.

Och den som var primus motor i denna tabubeläggning och denna ”tystnadspakt” som jag kallar den var ingen annan än polisen. Polisen stoppade alla möjligheter för mig att få fram ett uns av sanning.

Men det blev naturligtvis till slut inte den bok jag hade velat skriva.

Trots alla dessa svårigheter var jag oerhört nöjd med mitt arbete när jag hade skrivit de sista raderna i boken. Trots dessa svårigheter hade jag lyckats skriva en bok på 330 sidor, som skulle bli intressant för många att läsa. 

Jag lyckades kartlägga så mycket som var möjligt av denna familj och vad som ledde fram till barnamorden, bland annat med hjälp av några goda källor som hade vissa inblickar i familjens liv.

Men det blev naturligtvis till slut inte den bok jag hade velat skriva. Det flög aldrig några stekta sparvar in i munnen på mig. Jag serverades ingen gratis. Varje ord, varje bokstav, fick jag slita fram. Sen handlade det ju också om att skriva boken på ett sådant sätt att det skulle bli spännande och intressant att läsa.

Jag vet inte om jag har lyckats men jag hoppas det.

Elisabet Höglund

DELA

Dela på facebook
Dela på twitter