I maj 2020 gav bokförlaget Tranan ut (Boken om) Min trädgård. Den nya svenska utgåvan av My Garden (Book) från 2001, innehåller exklusivt förord av Jamaica Kincaid själv.
Tranans vision är att bredda den svenska bokutgivningen, med översatt litteratur från hela världen – Varför vill ni ge ut just Jamaica Kincaid?
Jamaica Kincaid är en av de absolut främsta och mest inflytelserika nu levande författarna inom den litteratur som på olika sätt bearbetar den koloniala eran och dess efterbörd. Hon lever i USA och skriver på engelska, men är född i den karibiska övärlden på ön Antigua. Innan vi började ge ut henne var hon i princip bortglömd här i Sverige, vilket vi fann besynnerligt. Det är inte ofta man som förlag kommer över ett bortglömt författarskap i den här klassen att ta sig an. Hon är en författare som å ena sidan är tillgänglig för de flesta, å andra sidan så komplex att det skrivits avhandlingar och böcker om hennes litteratur.
Jamaica Kincaid sa i en intervju i SVTs Babel – att hon inte ser sig själv som politisk författare. Men inte heller som opolitisk, eftersom hon tycker att allt är politik.
Anser ni att Kincaid är en politisk författare?
– Det är en stor och svår fråga. Vad är en politisk författare? Jamaica själv brukar som sagt säga att allt är politik, och att allt skrivande kan läsas politiskt: skriver man att en person kliver upp ur sängen innebär det att personen i fråga har en säng till skillnad från andra, och att denna person fått möjligheten att ha en säng på något sätt – fritt parafraserat. Jag tror att hon drar sig för att bli placerad i facket ’politisk författare’ för att hon skriver om sina erfarenheter, som är att vara en svart kvinna som kommer från en del av världen som länge präglats av historiens grymheter i form av slaveri, kolonisation och annan exploatering, samtidigt som någon som skriver om sin relativt problemfria och privilegierade tillvaro inte klassas som politisk. För mig är Jamaica Kincaid i första hand en författare, punkt.
Hur märks Kincaids intresse för historia, geografi och botanik i boken?
Kincaids trädgårdsbok är en form av hybrid mellan memoar, trädgårdsdagbok och essäbok. Hon har själv sagt att trädgården för henne är ett sätt att tänka, att den lärt henne mer än någon collegeutbildning skulle ha kunnat göra, hon har ingen formell utbildning, men är idag professor på Harvard!
Hon ser inte bara en växt och tycker att den är vacker, hon intresserar sig för var den kommer ifrån, vilken historia den har och hur den hamnat på den plats där den växer, samt också – vilket är extra intressant för en svensk läsare – hur den fått sitt namn. Vår egen Linné förekommer mycket i boken, men då inte bara som den geniförklarade vetenskapsmannen, utan framför allt som en av de stora kolonisatörerna och ”upptäckarna”, som upptäckte och gav namn till växter som så klart redan hade upptäckts och fått namn på de platser de var hemmahörande på. I den processen ser hon likheter med hur människor i historien ryckts upp med sin rötter och omplacerats, ”civiliserats” och fått nya namn och nya språk. Det är ytterst intressant.
—
”Det är roligt att följa med honom ut i trädgården och det är ständigt underhållande att låta sig läras av honom om allt man inte hade en aning om att man faktiskt var intresserad av.”
Läs också: Dave Goulsons ”Den vilda trädgården” är både klok och rolig
—
Men vid sidan av det spåret löper också en entusiastisk trädgårdsmänniskas anteckningar om njutningen med trädgården. Hon skriver om sina misslyckanden och sina lönlösa försök att mota bort djur från trädgården, hon besöker Monets trädgård och sitter under de hatade vintermånaderna och läser frökataloger med stor frenesi. Det är en njutningsfull och tankeväckande bok.
Vad i Kincaids böcker är det som tilltalar så många läsare?
De bästa författarna stryker inte medhårs. Du måste tillåta dig att gå med på deras premisser, och de som hittar in i Kincaids språk upptäcker snart att det inte finns ett ord eller skiljetecken som det inte finns en tanke bakom. Hennes språk är på riktigt, det kommer från en alldeles nödvändig och sann källa. För mig är hon i klass med de största. Kanske vår tids Virginia Woolf?
