I början av april debuterade Jens Lapidus som barnboksförfattare tillsammans med Gustaf Lord: Dillstaligan – är fartfylld läsning för lågstadieåldern. 2006 skrev han sin första bok – Snabba cash, som blev en av 2000-talets mest omtalade och sålda böcker.
Du går runt på ett författarmingel där ALLA författare är med – Vilken författare skulle du vara allra mest blyg att prata med? Varför?
Strimman – August Strindberg. Han var ju så djävulusiskt bra på att skriva dialog, modern och skarpsynt i sin realistiska stil. Samtidigt verkade han vara enormt jobbig, bråkig, polemisk, och så vidare. Jag skulle vara star struck och blyg.
Vem är – eller har varit – din nemesis i författaryrket?
I en bred mening Internet. När jag sitter hemma eller på något kafé, utan ramar, utan någon chef eller deadline att förhålla mig till, är självdisciplinen avgörande. Och då är Internet en stor frestare, något som väldigt ofta stjäl min uppmärksamhet och min fokus från skrivandet. Internet är något som gör att jag ofta bara skriver fem sidor på den dag när jag hade kunnat skriva sju. Samtidigt kan jag göra all research i världen på nätet, så allt dåligt är förlåtet.
Av alla förhoppningar och drömmar du har som författare – vilken vågar du inte berätta för någon?
En besynnerlig fråga, eftersom det jag inte berättar för någon, berättar jag inte för någon. Med det sagt, så pratar jag sällan med någon om min dröm om att slå i USA. En gång gjorde jag en turné där och besökte elva olika städer, Washington, New York City, Wisconsin, osv – men bokframgångarna uteblev. Samtidigt kommer min favoritlitteratur från USA, författare som James Ellroy, Dennis Lehane och Don Winslow har inspirerat mig oerhört mycket, så min dröm är fortfarande att få många läsare där.
Vilket stycke, kapitel eller t.o.m. bok som du skrivit, kan hålla dig sömnlös av ångest efter utgivning?
Inget.
Vilken ”Första meningen” från någon utgiven bok önskar du att du hade skrivit?
”När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt.” Ur Frans Kafkas Förvandlingen. Den meningen är en utomordentligt spännande start på en berättelse, eftersom läsaren ju undrar vad som har hänt och varför. Den fångar också hela temat för novellen, känslan av att inte vara älskad, att vara bortstött. Bättre än så blir det inte.
