Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus och Nextory

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus och Nextory

Adam Svanell är, som redaktör för reportage på Svenska Dagbladet, van att skildra andra människors berättelser. Men i boken “Anonyma prestationister: en historia om stress” har han valt att skildra sig själv. Han berättar utifrån historiska perspektiv och forskning och problematiserar varför diagnosen utmattningssyndrom är så utbredd som den är idag. En personlig och nära berättelse som kan ge upphov till igenkänning men även skapa förståelse. Varför ville han dela med sig av sin berättelse, och varför är ämnet så svårt att prata om?
Adam Svanell är, som redaktör för reportage på Svenska Dagbladet, van att skildra andra människors berättelser. Men i boken “Anonyma prestationister: en historia om stress” har han valt att skildra sig själv. Han berättar utifrån historiska perspektiv och forskning och problematiserar varför diagnosen utmattningssyndrom är så utbredd som den är idag. En personlig och nära berättelse som kan ge upphov till igenkänning men även skapa förståelse. Varför ville han dela med sig av sin berättelse, och varför är ämnet så svårt att prata om?

Anonyma prestationister – Adam Svanells historia om stress

Adam Svanell författare
Foto: Johanna Hanno

Albert Bonnier gav i april ut Adam Svanells Anonyma prestationister: en historia om stress. Svanell är redaktör för reportage och fördjupning på Svenska Dagbladet – Anonyma prestationister är hans andra bok.

Det är en privat och utlämnande bok – Varför vill du dela med dig av din berättelse?

Det ville jag inte, höll jag på att säga. Jag hade från början ingen som helst ambition att skriva en bok om mig själv eller om min sjukdom. Men som kulturjournalist har man en tendens att omvandla de flesta livserfarenheter till text, och under sjukskrivningen samlade jag på mig en del tankar och upplevelser som jag tyckte att jag borde sammanfatta i en artikel. När den artikeln publicerades fick jag mer respons än jag någonsin fått för något annat jag skrivit. Då insåg jag att det kanske fanns anledning att fortsätta borra i ämnet.

Du blandar forskning, en del historiska perspektiv och din egen berättelse – Vad får läsaren för upplevelse av det?

Att väva in fakta och resonemang i fängslande historier är ett arbetssätt jag använder mycket även när jag skriver reportage. Berättelsen blir som saften man behöver för att kunna svälja medicinen. Just därför har jag ansträngt mig för att min historia ska vara underhållande, inte bara nattsvart, så att den väger upp de mer teoretiska avsnitten. Själv tycker jag att de mest intressanta delarna i boken handlar om sådant som behandlingar mot ”nervsvaghet” kring sekelskiftet eller hur ordet ”passion” gått från att beskriva kärlek till att användas om ens inställning till arbetet. Men jag har märkt att de flesta läsare tycker bäst om det som handlar om mig.

Hur tror du boken påverkats av att du beskriver något självupplevt?

Det finns många personliga berättelser om utmattning och utbrändhet, och minst lika mycket facklitteratur av psykiatriker och forskare. Jag har försökt skriva något som är lika relaterbart och engagerande som de förstnämnda men lika lärorikt och väl underbyggt som den senare – samtidigt som jag använt mig av det sätt jag brukar skriva och på ett mer essäistiskt sätt vävt in reflexioner kring sådant som tendenser i samtiden, medicinhistoria, politisk retorik och ords etymologi. Förhoppningsvis gör det att boken tar ett lite större och bredare grepp om frågan varför så många idag blir sjuka av stress än vad andra böcker i genren gör. 

Är utmattning, depression och sjukskrivningar tabubelagda ämnen idag?

På många sätt är de betydligt mindre tabubelagda och stigmatiserade idag än vad de var när begreppet utbrändhet först började användas på 80- och 90-talet. Då beskrevs det som ett fenomen i stil med elallergi. Men alla sjukdomar med abstrakta symptom, sådana som inte går att visa på en röntgenplåt, tenderar att leda till ifrågasättanden från människor som inte själva haft sådana problem. I botten finns det väl en misstänksamhet kring huruvida vi drabbade verkligen har en ”riktig” sjukdom eller mest är svaga, osolidariska och lata.

Vad hoppas du läsaren tar med sig från Anonyma prestationister?

Det beror på vem läsaren är. Vissa, som saknar den här sortens erfarenheter, kan förhoppningsvis få en ökad förståelse för vad utmattningssyndrom är och hur det konkret tar sig uttryck. Andra, som själva har gått igenom något liknande, kan nog känna igen sig. Sedan hoppas jag att alla läsare får nya tankar och lär sig nya saker, om allt från vad ordet ”stress” faktiskt betyder till huruvida det verkligen stämmer att tid är pengar.

Läs mer om eller köp boken här

Lyssna på boken här

Anonyma prestationister


”Min generation har lärt sig att se på varandra som produkter”

Läs också: Intervju med Maria Maunsbach

DELA

Dela på facebook
Dela på twitter