Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus och Nextory

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus och Nextory

Sara Lövestam är författare, föreläsare och domare i radioprogrammet Lantzkampen i P1. I grunden är hon språkvetare, tidigare sfi-lärare och 2014 sammanförde hon, den paradoxala kombinationen, humor och grammatik i den hyllade boken "Grejen med verb". Boken följdes upp med fler grammatikböcker som på ett lättillgängligt sätt förklarar vad verb egentligen är, varför vi behöver veta vad satsdelar är och vad skillnaden är på subjektiv och objektiv. Varför ville hon skriva böckerna? Är människor rädda för grammatik och är hon själv en språkpolis?
Sara Lövestam är författare, föreläsare och domare i radioprogrammet Lantzkampen i P1. I grunden är hon språkvetare, tidigare sfi-lärare och 2014 sammanförde hon, den paradoxala kombinationen, humor och grammatik i den hyllade boken "Grejen med verb". Boken följdes upp med fler grammatikböcker som på ett lättillgängligt sätt förklarar vad verb egentligen är, varför vi behöver veta vad satsdelar är och vad skillnaden är på subjektiv och objektiv. Varför ville hon skriva böckerna? Är människor rädda för grammatik och är hon själv en språkpolis?

Kan grammatik vara roligt?

Foto: Anna-Lena Ahlström

Hösten 2020 kommer Sara Lövestams nästa grammatikbok – Handbok för språkpoliser. Boken ges ut av Piratförlaget som sedan tidigare gett ut flera av Lövestams romaner, barn- och ungdomsböcker samt grammatikböckerna Grejen med verb (2014), Grejen med substantiv och pronomen (2017) och Grejen med ordföljd (2018).

Varför ville du skriva grammatikböcker med ett humoristiskt perspektiv?

Jag blir helt enkelt road av grammatik. Min hjärna har dessutom en tendens att associera vilt, så när jag exempelvis sitter och tänker på verbets position i en huvudsats kopplar jag det genast till tv-serien Big Bang Theory och Sheldon Coopers plats i soffan. När jag tänker på verbets konjugationer har de egenskaper som direkt för mina tankar till adel, präster, borgare och bönder. Jag skrev böckerna för att roa mig själv, och till en början helt utan tanke på att ge ut dem.

På vilket sätt är humor ett bra redskap för att ta in kunskap?

Humor får en ju att vilja läsa vidare, och om man vet att det finns en humoristisk poäng någonstans vill man gärna förstå den. Sedan är det ju alltid bra att kunna hänga upp kunskapen på något för att minnas den. Jag har fått en del respons från högskolestudenter som skrivit att mina drastiska exempel meningar och oväntade liknelser var det som fick dem att klara grammatiktentan.

Är grammatik något för alla?

Först och främst använder alla grammatik. Det är precis som med kroppen, vi använder blodsystemet även om vi inte vet vad en artär är. Personligen tycker jag att det tillhör allmänbildningen att veta lite om kroppen, lite om rymden, alltså, lite om alla system som styr livet och världen. Och grammatik är ett av dem. Sedan finns det ju praktiska effekter också. Den som kan lite om grammatik på sitt eget språk får mycket lättare att lära sig andra språk, till exempel. Det märkte jag när jag jobbade som sfi-lärare, att de elever som hade god kunskap i grammatik på sitt eget språk mycket snabbare lärde sig korrekt svenska.

Har vi, generellt sett, en komplex relation till grammatik? 

Jag har märkt att många tänker sig att grammatik är en uppsättning lagar och regler, som är näst intill omöjliga att begripa och som man måste akta sig för att missbruka, för att ingen språkpolis ska komma och dumförklara en. Om man har den uppfattningen är det klart att man får en avog inställning till ämnet. Men det är fler än man kanske tror som ser det på ett annat vis – annars hade inte mina böcker blivit någon succé. Det andra, och roligare, synsättet är att grammatik är ett fantastiskt system, som förklarar vad som händer när vi kommunicerar med varandra. Det är något att upptäcka, inte något att slå varandra i huvudet med.

Hur har din bakgrund som sfi-lärare hjälpt dig när du skrev dina grammatikböcker?

Som sfi-lärare pratar man grammatik varenda dag, och inte nog med det: man får syn på den svenska grammatiken och hur den ter sig utifrån. De flesta svenskar funderar till exempel aldrig över i vilken ordning vi sätter orden i en bisats, eller varför man säger bussen men i bilen, men de som lär sig svenska måste grubbla över varenda liten preposition. Och ofta blir det roligt och dråpligt! Vad är till exempel skillnaden mellan ”kycklingen som min kompis åt” och ”kycklingen som åt min kompis”? Jag använder massor av exempel från sfi när jag skriver språkböcker och språkkrönikor. 

Har ditt arbete och dina böcker gjort dig till språkpolis?

Jag ser mig inte som någon språkpolis, utan kanske mer som en språkdetektiv, vilket nog förenar mig med de flesta andra språkvetare. Om någon uttalar ”egentligen” med ett ”nk”-ljud eller skriver ”vart” i stället för ”var” är min första tanke ungefär: ”Intressant, undrar hur det kommer sig och undrar om det är tecken på en trend”. Med det sagt, så håller jag på med en bok som är tänkt att komma ut i höst, med titeln Handbok för språkpoliser. Det är en handbok för alla som har kommit in på Språkpolishögskolan, och där kanske man kan säga att jag ger utlopp för min inre språkpolis!

Läs mer om eller köp böckerna här

Läs böckerna som e-bok här

Läs också intervjun med Karin Smirnoff om hur hon arbetar med språket i hennes böcker.

DELA

Dela på facebook
Dela på twitter