I mitten av april gav HarperCollins ut Gabriella Ullberg Westins Ett enda andetag. Boken är den sjätte fristående delen i serien om Morden i Hudiksvall.
Vem är – eller har varit – din nemesis i författaryrket?
Min nemesis har varit tanken jag hade som tonåring när min svenskalärare tyckte att jag borde bli författare och jag såg det som en ouppnåelig dröm. När jag var mammaledig för andra gången och äntligen vågade ta tag i den där drömmen såg jag mig omkring på andra kvinnliga deckarförfattare och tänkte ”kan hon kan jag”, och så gjorde jag drömmen till verklighet.
Vilket stycke, kapitel eller t.o.m. bok som du skrivit, kan hålla dig sömnlös av ångest efter utgivning?
Många av mina böcker bygger på omfattande research. Jag skulle aldrig kunna skriva bra böcker utan de som hjälpt mig genom att svara på mängder av frågor, och tanken på att glömma någon i ”författarens tack” är alltid ångestfylld.
Hur mycket pengar såg du framför dig att din bok skulle inbringa, i stunden då signerade ditt första bokkontrakt? Hur mycket blev det?
Jag visste redan från början att jag inte skulle skriva böcker för pengarnas skull, utan för lustens skull. Jag betalade till och med för att ge ut min första bok hos ett hybridförlag. Investeringen i Ensamfjäril har dock betalat tillbaka sig fler än en gång.
Är du en författare som ditt förlag strider “för” eller “åt”?
Efter hybridförlaget hamnade jag hos ett traditionellt bokförlag som trodde starkt på mig och min serie och gav ut Ensamfjäril som pocket. Det har gått fem år sedan dess och de fortsätter att tro på mig och jag på dem.
Vilken Första meningen från någon utgiven bok önskar du att du hade skrivit?
”Nånting har han glömt, det vet han med säkerhet när han vaknar.” ur Mördare utan ansikte av Henning Mankell som var den bok som gjorde att jag först förälskade mig i deckargenren.
”När jag sitter hemma eller på något kafé, utan ramar, utan någon chef eller deadline att förhålla mig till, är självdisciplinen avgörande.”
Läs också Q&A med Jens Lapidus
